söndag 7 maj 2017

Bokbloggsfrågan v.18

Denna grej anordnas av Barnboksbloggen och det går då ut på att man får en fråga varje vecka, som oftast har någonting med böcker att göra, som man då får svara på varje vecka.



Veckans fråga låter såhär: Hur viktigt är karaktärerna i en bok för dig? Kan du läsa vidare även om du inte alls gillar huvudpersonen? Vad utmärker en riktigt bra karaktär enligt dig? Och vad får dig att inte alls gilla en viss karaktär?`Och hur är det egentligen det där med stereotyper, hiss eller diss?

- Karaktärerna för mig är oerhört viktiga. De gör ju liksom boken. Om huvudkaraktären är jättetråkig och verkligen inte fångar mitt intresse alls, då färgar det ju av sig på handlingen också upplever jag. Det blir ju inte särskillt intressant att läsa ur en persons perspektiv om du inte ens gillar människan, tänk liksom att behöva stå ut. Då skulle jag nog hellre skippa att läsa boken och gå vidare med något annat. Som tur är har det inte hänt mig särskilt många gånger. 

En riktigt bra karaktär för mig har inga speciella drag direkt egentligen. Utan det är liksom en person som utmärker sig på ett visst sätt. Om den personen är glad eller ledsen, snygg eller ful spelar liksom ingen roll. Alla är vi olika precis som karaktärerna i böckerna, och det är det som är det fina. Folk som är unika och utmärker sig på ett speciellt sätt tycker jag om, men om jag ska nämna några karaktärsdrag som jag tycker om så är det; nyfikenhet, modig och humoristisk. Dessutom gillar jag personer som är öppen för förändringar och som liksom inte stannar upp, det är kul när man får följa en persons utveckling både psykiskt och fysiskt. Om en person däremot bara stannar upp och typ "nu är det såhär och så kommer det alltid att vara" så blir det tråkigt. Till exempel har vi boken "Glastronen". Det är underbart att se en lönnmördare utvecklas och bli något mer än det blodtörstiga monster hon alltid varit, kapabel att visa kärlek och ge andra personer lycka i livet. Man blir så glad typ, att hon trots alla hinder hon mött på vägen kom dit där hon är nu. 

Jag tycker att den stereotypiska mannen och kvinnan faktiskt har försvunnit en del i böcker. Såklart finns dem kvar, men inte på samma sätt. Även här, är "Glastronen" ett väldigt bra exempel på det. Där är det istället kvinnan som är "man", stark, modig och slåss. Det är coolt. Jag gillar det. Men, det är inte fel med det stereotypiska heller, lite av båda, lagom är bra. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar