onsdag 10 augusti 2016

Jag lever, tror jag

Författare: Christine Lundgren
Genre: Drama
Sidor: 238
Serie: -
Förlag: Rabén & Sjögren (tack för boken!)
Övrigt:

Handling
Det är tisdag när det händer.
Jag har alltid tänkt att man kommer få någon slags förvarning innan hela ens liv går i tusen bitar. Jag hade aldrig trott att det skulle vara en dag som alla andra. Fast det är klart, jag borde ha anat. Tisdagar är alltid jävliga dagar.

Det är våren i trean och Kims bästa vän Moa är död. Hon har kört ihjäl sig. Och hela Kims tillvaro rasar samman. Hur kunde det hända? Var det verkligen en olycka, eller gjorde hon det med flit? 
Kim kan inte gå till kyrkogården på dagarna, hon går dit på natten istället. Hon försöker få ordning på sina känslor, allt det där som bara bubblar och gnager. Hon försöker låtsas som att allt är som vanligt, alla andra verkar ju lyckas med det, men ingenting kommer någonsin bli som förut igen.

Omdöme
Hjärtskärande, hur sorglig och hemsk som helst, men samtidigt riktigt varm och rolig. 
Denna boken kände jag nästan innan jag läste den att - denna kommer jag verkligen tycka om. Och det gjorde jag, verkligen.

I början av boken kunde man känna att det var lite segt och man kom typ in på lite fel ställe. Man fick aldrig lära känna Moa, bästavännen som dog, innan historien började och det tyckte jag i början var lite segt och kändes lite annorlunda och konstigt. Fast ändå bra typ.
Mina känslor och tankar kring början är väl lite blandade och jag vet inte riktigt hur jag tänker. För på ett sätt så fick man ju lära känna Moa ändå, fast lite längre in i boken. 
Men jag tror ändå att jag hellre hade lärt känna henne när hon levde, för det hade gjort att jag hunnit fästa mig vid karaktären ännu mer, vilket hade gjort att hennes död blev ännu mer  kraftfull och liksom, hemsk, sorglig och så. För då hade det nog ännu mer känts som att man förlorat någon på riktigt. Och när man läser en bok, tycker i alla fall jag att det ska kännas som att det händer på riktigt. För det är ju då man vet att boken är tillräckligt intressant, djup och bra för att man ska fastna så. 
Egentligen spelar väl inte detta så stor roll. Men jag väljer att skriva med det ändå eftersom det är något jag tänkt på. 

Men, jag kan säga att jag läste ut denna boken på några timmar, utan stopp. För jag kunde inte släppa den ifrån mig. Detta är inte en bok där jorden går under och spänningen är olidlig. Men på något sätt är den ändå det. Och den är så stark, har ett så bra budskap, att man liksom kan inget annat än att älska den, vilket gör att man dessutom aldrig vill att den ska ta slut. Man vill aldrig att den känslan som boken ger ska ta slut. För trots att den är så hemsk och sorglig så hjärtat nästan brister så ger den mig en känsla av hopp. 

Denna boken ger en så mycket. Det finns så mycket med i den, trots hur kort den är. Och den är liksom, helt perfekt. Har inte så mycket att säga. Bara wow. 

Liksom, lita på mig, LÄÄÄÄÄÄS DEN FÖRSJUTTON! 

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar